
Studenten Stina Norman, från Umeå, studerar första året på Elkraftingenjörsprogrammet. Här berättar hon om sina studier.
Vem är du och vad ledde dig till Mittuniversitetet?
Jag är en nyfiken och naturintresserad person från norra Sverige som jobbat som grundskollärare i 20 år.
Mitt intresse för rymden och naturvetenskap ledde mig hit. Så länge jag kan minnas har jag funderat på universum och energier och hur vi ska leva för att ta vara på naturen och vår planet. Med tiden ledde det till att jag började undervisa bland annat om detta. Men efter att jag fick svår tinnitus kunde jag inte fortsätta som lärare. Med ett litet barn hemma behövde jag hitta en utbildning på distans som garanterade givande jobb efteråt, med arbetsplatser i närheten, och med en lön som går att leva på.
Varför valde du Elkraftsingenjörsprogrammet?
När jag såg den här utbildningen var det som att alla bitar fanns där! En annan anledning till att jag valde programmet är att världen hamnat i en klimatförändring och vi behöver elektrifiera samhället mera för att tex minska på koldioxidutsläppen. Detta är framtiden och jag vill vara med och bidra, inte bara stå vid sidan av och titta på. Det kommer att finnas många olika uppgifter som elkraftingenjör och jag ser fram emot att börja jobba med detta! Den här utbildningen drivs av tre universitet som samarbetar. Förutom Mittuniversitetet är det Umeå Universitet och Luleå Tekniska Universitet.
Hur är det att studera på distans med enstaka campusträffar?
Det är himla bra, speciellt då man har barn. Nackdelen är att det blir svårare att be om hjälp när man sitter hemma och exempelvis räknar på växelströmkretsar, som man aldrig gjort förut, speciellt när litteraturen känns invecklad. En annan nackdel är att det blir svårare att samarbeta med sina klasskamrater, men hittills har det funkat ok via internet. Campusträffarna känns viktiga och hittills har de varit givande både socialt med alla samtal och diskussioner men även besöken hos framtida arbetsgivare har varit intressant. Att få se hur man sköter ett vindkraftverk var roligt och man fick en bättre känsla för jobbet än om man bara hade läst om det. Det finns en smal stege inuti kraftverket som går upp till toppen. Är kraftverket 100 meter högt kan man ju förställa sig hur det skulle vara att gå uppför den stegen när det blåser och svajar lite, och man kanske måste göra det flera gånger per dag dessutom!
Vad tycker du om kopplingen mellan utbildningen och branschen?
Utbildningen behövs verkligen då det är en bransch som växer och för få är kvalificerade att jobba med detta i dagsläget. Vi behövdes redan för några år sedan om vi säger så. Utbildningen verkar vara mån om att vi tidigt ska få inblick i hur det är att jobba med detta på olika arbetsplatser, samt ge oss kontakter till möjliga arbetsplatser/arbetsgivare.
Vad har du för framtidsplaner?
Just nu känns det som att jag vill börja på ett större företag och lära mig uppgifter från grunden. Jag jobbar gärna både utomhus och på kontor. I framtiden skulle jag kunna tänka mig att ha en mer ansvarsfull position på ett större företag där jag jobbar med att styra projekt och satsningar på ny elkraft, gärna i samarbete med energiingenjörer och forskare.
Vad skulle du säga till de studenter som överväger att söka denna utbildning?
Först och främst skulle jag säga att ni behövs, men att det kan kännas tufft och jobbigt med studierna första tiden, så ge inte upp bara för att det kanske känns svårt i början. De jag träffat som jobbar som elkraftingenjörer säger att de trivs väldigt bra med sitt jobb. Sedan så upplever jag lärarna som otroligt kunniga och hjälpsamma. De är mån om oss och de gör sitt bästa för att vi ska klara kurserna.
Det kan vara bra att läsa på lite om el innan man börjar, och gå matteförberedande kurs om det var länge sedan du räknade på högre nivå. Den kursen gick inte jag, utan jag började i princip på noll när matten satte i gång och det innebar väldigt många timmar i veckan med papper och penna och ett sudd som bara blev mindre och mindre och mindre. Men det gick ju bra till slut!